O-Ringen 2017 Värmland – en personlig summering av en funktionär

Publicerat den 17 juli, 2018 av kalledalheimer

Funktionärsfamiljen Dalheimer på O-Ringen VärmlandBara ca 17 timmar innan vi ska på väg till O-Ringen 2018 tar jag mig äntligen tid att skriva ner några rader om mina upplevelser med O-Ringen 2017, det året då vi i Värmland arrangerade, och då jag la ner, som så många andra, många många timmar på att göra det så bra som möjligt för våra besökare.

För att rekapitulera så blev jag tillfrågat redan på Värmlandsserien 2016 om jag ville arbeta i den nya ”Upplevelsegruppen”, en grupp vars uppgift det var ifrån början att hitta på allt möjligt som gör en O-Ringenvecka till en helsemester – mat, aktiviteter, cykeluthyrning etc. Jag hade jobbat med detta ett tag, men under tiden uppdagades det allt fler uppgifter som lades på vår grupp, bl.a. Bagheeralabyrinten. Och den blev jag då tävlingsledare för, en uppgift som jag hade ingen aning om vad den innehöll – och det fanns inget nerskrivet heller. Tyvärr var jag så sysselsatt med Värmlandsmontern i Sälen att jag aldrig hann titta då. Men så småningom lyckades jag reda ut det en efter en. Och sedan började arbetet, ragga funktionärer, ragga material, lägga banorna, tryckuppdrag, marknadsföring etc.

Det som förbryllade mig länge var hur vi skulle sköta tävlingsadministrationen. Det fanns ingen mjukvara att tillgå, så till slut hoppade Jan in och skrev en egen, som också visade sig vara mycket välfungerande. Två dagar innan kände vi någorlunda att vi var förberedda, även om jag fortfarande saknade många funktionärstimmar. (Och så skulle det förbli, det blev att laga och lappa hela veckan.)

Timmarna vid labyrinten på eftermiddagarna var mycket intensiva, men det var helt klart värt det, ungdomarna var så ivriga, det var bra stämning, och ”beställaren” Per Forsberg var nöjd. Och sedan på kvällarna, långt in på småtimmarna, och på morgnarna, hjälpte jag med på miniknatet där Tanja var mycket aktiv – eller på nummerlappsutdelningen, i deltagarcentret, på arenorna – överallt där det behövdes folk. Sällan har jag varit så trött som den här veckan. 4-5 timmars sömn varje natt, och sedan maxfart dag efter dag är inte så lätt att orka med i min ålder.20155970_10154784810748240_4019257419547779519_n

Så – var det hela värt det? Rent ekonomiskt, absolut inte. Tyvärr visar den ”poängbaserade” redovisningen inte hur mycket min klubb har fått per arbetat timme (antagligen en medveten effekt), men om jag har räknat rätt sa ligger det på ungefär 33 kr i timmen. (Ungdomar som rensar ogräs i kommunens rabatter får 45 kr/h.) Hade jag jobbat övertid lika mycket, skattat av övertidsersättningen med 55% marginalskatt, så hade klubben fått kr 123 i timmen, dvs nästan fyra gånger så mycket. Självklart är det en annan uträkning för t.ex. ungdomar och pensionärer, men ändå. Sedan får man ju också räkna att man betalar tillbaka ideellt för alla tävlingar man själv har sprungit.

En mycket stor behållning för min del däremot var att få jobba med många orienterare i Värmland som jag visserligen kände sedan tidigare, men nu känner mycket mer ingående. Arbetsmötena i Upplevelsegruppen var genomgående väldigt trevliga, och alla har visat sig vara hjälpsamma, vi (och då menar jag inte bara Upplevelsegruppen, men hela O-Ringen Värmland) har verkligen dragit åt samma håll. Många har visat sig ha en mycket hög arbetskapacitet när det väl gäller (och några få en mindre än förväntat). Det är alltid roligt att jobba med folk som kör lika hårt som man själv, både på jobbet och som ideell funktionär. I min funktion behövde jag en hel del stöd från Bygggruppen och Sportidentgruppen, och båda grupperna gjorde verkligen sitt yttersta för att hjälpa oss (jag vet inte om Sportidentgruppen egentligen sov någonsin, men det gjorde inte vår familj speciellt mycket heller). Och säkert också alla andra grupper, de som jag inte haft så mycket kontakt med, man ser ju ändå bara sitt eget lilla område.

En ganska negativ punkt för mig var samarbetet med centralorganisationen. Det gick bra med några, speciellt Per Forsberg är precis så som han verkar i högtalarna – mycket krävande men också oerhört kunnig, kompetent, och kör full fart hela tiden. Men också mindre bra med några andra. En massa avtal ingångna på centralnivå som vi aldrig riktigt fick kännedom om gjorde det svårt att jobba med upplevelserna, och det absoluta lågvattenmärket var när centralorganisationen ”konfiskerade” (ett eufemistiskt uttryck för ”stöld”) sponsorpengarna som ungdomarna som jobbade med det (mycket uppskattade) ungdomstältet hade värvat från en stor sponsor. Bara en intervention av en ”högt uppsatt pappa” (nej inte jag) fick O Ringen AB att lämna tillbaka pengarna till ungdomstältet dit de hörde hemma.

Ser jag på resultatfördelningen, så fick visserligen O Ringen AB -350 tkr (dvs fick skjuta till), men dess ägare, SOFT, fick ut 1769 tkr, och då undrar man ju lite grann vad de pengarna används till. Det finns ett kansli i Stockholm, visst, och Eventor utvecklas osv, men det är ändå stora pengar. Landslaget? Är det verkligen nödvändigt att vi motionärer betalar i så stor omfattning till landslaget? Visserligen glädjer jag mig åt Toves, Karolins och Gustavs framgångar på internationell nivå lika mycket som the next guy, men när jag väl stor vid starten till en orienteringstävling har jag lika kul oavsett om det finns ett landslag eller inte.

I fördelningsalgoritmen finns en komponent som heter NPS, det innebär att arrangörsklubbarna får eller inte får pengar beroende på hur nöjd deltagarna var. Och det tycker jag egentligen är mycket bra, jag är alltid för resultatlön eller prestationsbaserad lön. Men där finns just en delaspekt där Värmland fick mycket dåliga betyg – ”Valuta för pengarna”, och det kan jag bara hålla med om. Det har blivit ännu mycket dyrare att springa O-Ringen, och då hjälper det inte att Värmland får genomgående bra betyg annars. Och detta är en aspekt som vi inte alls kunde påverka. Jag kan bara hålla med om – värdet för pengarna var inte bra. Och det inte på grund av vår prestation, men på grund av de hutlösa avgifterna – se ovan.

En annan aspekt av mycket frustration var ”samarbetet” med Nordic Travel. Jag har aldrig förstått vad det skulle vara bra för. Det är så otroligt krångligt att anmäla sig nuförtiden, det går knappt att se vad man har bokat – och från funktionärssidan är IT-systemet inget annat än en fullständig katastrof. Jag har jobbat professionellt med IT i 28 år nu – och sådant skulle jag inte ens godkänna av en praktikant.

Jag kan bara konstatera en gång till –  för de pengarna det kostar att åka på O-Ringen kan jag tävla hela två veckor utomlands, med flygresa dit och allt (och bättre mat på arenorna). I år åker vi på O-Ringen, mycket pga att vi tycker om Höga Kusten. Men åker vi till Norrköping nästa år? Tveksamt…

Fotnot: Det här inlägget kan med fördel läsas tillsammans med mina reflektioner om O-Ringen 2015 i Borås (som annars var den bäst organiserade O-Ringen jag har varit på hittills).

20045713_10154759580303240_2094902263768631797_o

 

Publicerat i Okategoriserade | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

10Mila 2018

Publicerat den 9 maj, 2018 av kalledalheimer

Det har tagit ett tag, och under tiden har jag varit i både Tyskland och Finland, men nu hinner jag äntligen att skriva några rader om årets 10Mila.

Vi åkte dit med ungdomslaget med ett tyvärr lite decimerat ungdomslag på fredag eftermiddag, ställde upp tältet, hämtade ut nummerlapparna och han precis ta några kontroller på träningsbanorna innan det blev för mörkt. Tanken var mest att bekanta sig med terrängen och kartritningen. Sedan ett trevligt boende en natt i en privatbostad på Oxnö innan det var dags för själva tävlingsdagen. För våra ungdomar var det den första stora stafetten (andra om man räknar med 25manna), men den skötte sig med den äran. Redan då förstod vi dock hur tuff och svårorienterad terrängen skulle bli.
Så åkte några av ungdomarna hem, några i vuxenlaget anslöt så småningom, vi tittade på damstafetten då det bommades friskt (bl.a. av Tove som bommade nästsista, en sten 80m från en stigförgrening, och fullt synligt från en stor väg, vilket kostade henne två placeringar, man känner sig lite mindre otillräckligt själv då…). Allt eftersom ökade nervositeten (hos mig i alla fall), och 20:30 var det dags för Adrian att ge sig iväg.
Han var bra med till första radion och syntes tydligt på TV:n. Sedan blev det svårare, och han hamnade han i en klunga i vilken, som han sa, ingen visste vart de skulle. 2 timmar och 46 minuter tog det till slut, och då förstod vi hur svårt det egentligen skulle bli (och att vår tidsplan var lite väl optimistisk). Nu följde en Skattkärrslöpare på sträcka 2, som dock tyvärr skadade sig och fick limpa runt, så att det tog över 3 timmar. Kl 2:37, två och en halv timme efter planeringen, kunde Tim så äntligen bege sig av på sin tredje sträcka. Det finns ju inte många kvar på samma sträcka så att han fick springa själv hela tiden. Kl 4:45 var han tillbaka och intygade också om hur svårt det var.
Nu var det dags för Långa Natten, men natt var det inte riktigt länge, så att Stefan bytte till den lilla lampan innan han gav sig ut, med gott om gel i fickan, vilket behövdes, för det skulle ta 3,5 timmar innan han var tillbaka. Jag hade ifrån början räknat med att gå ut lite efter kl 5, men nu var klockan efter 8, det löparen före mig hade gått ut för en kort stund sedan, och det var tveksamt om han ens skulle hinna tillbaka innan växeln stängde. Jag gick in i fållan och värmde upp, men det blev allt mer uppenbart att även jag, på 6:e sträckan, skulle starta i omstarten, och så blev det också. Först släpptes tionde sträckan iväg på sin jättelånga bana, sedan kom alla vi andra, fast vi blev framflyttade till startvägen eftersom det hade blivit för mycket trängsel annars.
photo_2018-05-09_22-41-57Det blev lite gruff på vägen till startpunkten ändå, men inget allvarligt. Jag var mentalt förberedd på en mycket lång första sträcka, men det visade sig att den var ganska kort och inte särskilt svårt (jag såg senare att sträcka 1+2 i ungdomskaveln hade samma två gafflingsalternativ till ettan som min). Jag hann även läsa in andra och tredje sträckan på vägen till startpunkten, de såg inte jättesvåra ut heller, och jag fick kontrollerna utan problem, även om det gick rätt långsamt på grund av den tunga klättringen och det delvis steniga underlaget. Fjärde var bara en kort positioneringssträcka, sedan kom en långsträcka. Jag hade satt som regel, ”glöm strecket, tänk löpbarhet” och sprang därför ganska lång runt, det gav mig dock en förhållandevis lätt ingång. Och så fortsatte jag att plocka kontroller en efter en, långsamt men säkert och metodiskt, och nästan hela tiden ganska ensam – det var nog inte många på sjätte sträckan i omstarten.
Det fortsatte så till tionde kontrollen, då hade det gått ca en timme. Jag tänkte då först, ”det här går ju fint”, men sedan också, ”släpp inte fokus nu, fortsätt så”. Första hälften av 11:e sträckan var lätt, sedan skulle jag upp över ett höjdparti och till en sten där höjden flackade ur. Jag såg inget riktigt bra runt-alternativ och bestämde mig att klättra över berget. Det var ingen speciellt sofistikerad plan, och för att göra det svårare så fick jag för första gången kontakt med flera andra löpare när jag kom upp till höjden och lät mig dras med. Och då gick det som det gick. Jag snurrade runt ett tag, tåg omtag, men inte långt nog, snurrade runt mera, och bestämde mig till slut att springa hela vägen ner till körvägen och börja om därifrån. Dock kunde jag läsa in mig vid en bäckkrök innan och vände om, mycket långsamt, mycket noggrant, läste på varenda höjd och varenda brant och fick så stenen till slut. 13 minuter hade äventyret kostat, enligt Winsplits. Visserligen ingen fullständig katastrof, men ändå inte alls bra.
Jag tog några säkra vägval för att komma in a flytet igen, och fick alla utan problem, om man bortser från en mycket brant klättring uppför där jag fick hålla mig fast i de små tallarna för att inte tappa fotfästet. De sista kontrollerna gick utan problem, här var det också några andra löpare ibland, och när jag gick i mål hade två timmar, två minuter och 50 sekunder gått. Lite över mitt mål på två timmar, men ändå ganska okej för mina förhållanden. Hade jag inte haft den där försmädliga bommen till elvan hade jag varit supernöjd. Men även så blev det 17 spikade kontroller av 18 i mycket svår terräng.
Nu återstod det bara att byta om, packa ner allt och köra den långa vägen hem, kämpandes mot tröttheten. Och att drömma sig bort till Östra Göinge och 10Mila 2019.
Publicerat i Okategoriserade | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

WOC 2017 Dag 8 – Adjö till Vitipalu och Tartu, en större bom till och en förnyad kärlekshistoria

Publicerat den 8 juli, 2017 av kalledalheimer

Själva VM slutade ju redan igår, men vi hade en publiktävling kvar, även den i Vitipalu, den här gången med start och mål i grustaget. Vi fick tom springa över samma bron som eliten och hade samma sista kontroll som deras på stafetten.

Banan och terrängen var ganska lik gårdagens, förutom att det var många fler höjdmeter idag. Groparna var helt enkelt djupare. Ibland kunde man springa bäst på bottnen av groparna, och ibland gick det inte där alls, inte alltid lätt att se i kartbilden. 20170708_222211.jpg

Förutom en liten krok till tvåan där jag kom upp på höjden bakom var det stabil orientering rakt igenom (sexan, som egentligen såg lätt ut, var lurig, den låg så pass långt ner i gropen att den inte gick att se från gropens kant trots att skogen inte var så tät där). Jag chansade och sprang genom mossarna mellan 8:an och 9:an (hade funderat på att springa runt norrut), och lät sedan beståndsgränsen guidar mig in till tian. Allt utan problem, och så kom elvan, 60 meter från en stigkorsning, och ändå lyckades jag bomma ca 4 minuter på den. Helt otroligt. Flera gånger fick jag gå tillbaka till stigkorsningen innan jag fick den, tror nog att jag hamnade för långt söderut varje gång, men egentligen vet jag inte riktigt vad som hände. Resten av banan var sedan stabil igen, om man bortser från en 15 sekunderskrok till 14:e.

Det blev dryga 63 minuter, och det räckte till en 13:e plats av 35 startande. Hade jag inte bommat bort de fyra minuterna till elvan hade jag varit topp 10 vilket var mitt mål. Om och men, orienterings hjärta.

Så var det dags att säga adjö till Vitipalu, och även till Tartu, och vi gav oss iväg mot Tallinn, en bilresa på dryga två timmar, fast halvvägs hittade vi en mysig uteservering utan engelsk matsedel vilket alltid gör det lite mera spännande, men vi trodde att det var pannkook jäätisega var pannkakor med glass och det blev det också.

IMG_20170708_155615.jpg

Och så kom vi till Tallinn, checkade in på hotellet, lämnade bilen på flygplatsen, tillbaks till hotellet och till fots till gamla stan. Jag hade varit i Tallinn ifjol som hastigast på en tjänsteresa och var väldigt tagen av denna vackra och trevliga stad. En gammal stadskärna som låter Stockholm och Visby ligga i lä, trevliga människor, många bra restauranger, god öl, god mat, god glass. Jag är ju generellt inte så förtjust i större städer (eller städer överhuvudtaget), men Tallinn verkar ha en mycket hög livskvalitet. Varför åkte vi egentligen inte på Veteran-VM här ifjol? Jag har ingen aning.

När jag var i Tallinn ifjol bodde jag på samma hotell som nu, annars inget speciellt mysigt ställe, men mycket bra läge alldeles utanför gamla stan. Då hade jag ett pyttelitet rum med ”utsikt” över en innergård, nu blev vi uppgraderade till en ”panoramasvit”, och medan jag skriver det här har jag följande vy:

IMG_20170708_181801_836.jpg

Och det får avsluta rapporteringen från Orienterings-VM 2017 i Estland. Det kanske blir Lettland nästa år? Men först är det O-O-O-Ringen.

Publicerat i Okategoriserade | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

WOC 2017 Dag 7 – Dagen där första stora bommen kom

Publicerat den 7 juli, 2017 av kalledalheimer

Så var det dags för första stora bommen. Och då menar jag inte eliten, de har ju redan bommat en hel del. Jag lyckades med den helt själv. Väl vid tian la jag kompassen längs med sträcket från elvan till tolvan och sprang på, jag tänkte att springa tills jag såg den ljusgröna stora sänkan till vänster. Men den kom aldrig, istället såg jag en stor väg framför mig. ”Men här finns väl ingen väg”, tänkte jag, att det tog en stund, och en blick på kodsiffrorna på angivelsen, innan jag förstod vad som hade hänt. Det enda som fanns då var att springa ut till vägen, sedan den andra stora vägen uppför backen och upp mellan höjderna.

De första åtta kontrollerna hade gått mycket bra, inga orienteringsmissar alls. (Däremot tog det mig bra länge att ta mig genom grönområdet NV om trean.) Jag hade min privat fight med en ryss från Severka Šumperk tills han tog ett annat vägval till åttan och jag inte såg honom mera.

Redan vid inläsningen hade jag kommit fram till att nian var banans svåraste kontroll. Ett ganska diffust område, ingen uppfångare i närheten och ingen bra sista säkra. Så ut från åttan tog jag det mycket långsamt med noggrann kompassgång, läste på det lilla som fanns, fick stora sänkan ungefär halvvägs på sträckan, sedan även den lilla gropen och stigslutet samt läste även av där stigen passerade sänkan. Sedan måste jag ha vänt om för tidigt på sadeln mellan sänkorna, antagligen för att det snurrade redan en massa folk där. Jan valde istället att springa vägen västerut till vägförgreningen och sedan längs med beståndsgränsen. Jag missade sedan även kontrolltagningen till tian lite grann när kontrollen satt mycket högre upp i sänkan än jag trodde (det stod även så på angivelsen om jag hade tagit mig tid att läsa den).

Dock fick jag den svåra avslutningen 12-15 till bra, läste på det mesta längs vägen och spikade de fyra sista kontrollerna.

IMG_20170707_201324_101.jpg

Dock var ju detta bara uppvärmningen, huvudnumret började någon timme senare i, för en gångs skull, stekande sol – VM-stafetten. Jag har alltid tyckt att stafett är det roligaste att titta på (i längdskidor, skidskytte och orientering, annan idrott tittar jag bara ytterst sällan på), så jag såg mycket fram emot den här eftermiddagen. Och det blev ju lyckat. Herrarnas brons där Thierry G uppträdde en gång till (och blev slagen på sin sträcka av en viss Gustav Bergman), och sedan damernas uppvisning. En stark insats av Emma Johansson, sedan blev vi lite roliga för att det såg ut att gå lite väl långsamt för Helena Jansson, men sedan på andra hälften drog hon ju iväg, och Tove kunde defilera hem det hela och till och med unna sig några småbommar. Mycket roligt dessutom att det gick så bra för Estlands herrlag och Lettlands damlag, det höjde stämningen i arenan. Jag hade ju verkligen unnat Estland en medalj, men de var aldrig ens nära, även om fjärdeplatsen låter som en near miss.

Vi följde dessutom (och hejade på) de tyska lagen lite extra. Herrarna upprepade sin 18:e plats från Strömstad, det är väl ungefär vad man kan förvänta sig. Damerna hade en junior på första sträckan (man kan väl förmoda att Arntraut Götsch avstod efter sina två misslyckade lopp på lång- och medeldistansen) som hade det tufft, sedan tog de andra tjejerna in placering efter placering, men till slut blev det en 18:e plats även där, och således mycket sämre än niondeplatsen från Strömstad (då Tyskland låg före Sverige efter två sträckor…)

Väl tillbaka i Tartu gick vi en sista gång ner till gamla stan för att äta en adjöcrêpe och en adjöglass. Tartu är en mycket trevlig stad, jag kommer gärna tillbaka hit någon gång.

IMG_20170707_201626.jpg

 

Publicerat i Okategoriserade | Märkt , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

WOC 2017 Dag 6 – När Mästaren tog farväl

Publicerat den 6 juli, 2017 av kalledalheimer

En av de viktigaste anledningarna (som om ”det är VM i orientering” inte räckte…) till varför jag så gärna ville åka till Estland var att det var sista chansen att se Thierry Gueorgiou live. (Visserligen tänker han också att springa O-Ringen, men då kommer jag knappt att ha någon chans att se någonting.) Han skulle avsluta sin karriär med det, och satsa allt på ett lopp – medeldistansen. Så det var med förväntan vi åkte till Vitipalu en mil söder om Elva idag. Och som han uppfyllde det – han vann stort (med ca en halv minut, det är mycket, om än inte så löjligt mycket som Tove vann med idag), han gjorde inte minsta lilla krok av vad jag kunde se i GPS-trackingen, och det var liksom aldrig någon tvekan att han skulle vinna det här. Och då får man inte glömma att det inte direkt var några nybörjare som han tävlade emot, och de försökte också allt för att vinna. Grustaget (Ett grustag! Kände mig nästan som i Degerfors eller Karlskoga!) lyfte när han gick i mål, leendes och mitt utsträckt pekfinger. Så vinner en mästare. Det finns ingen annan som kommer att komma i hans närhet, inte den närmaste tiden i alla fall. Lundanes kanske, men ändå inte. Och sedan, på medalitseremoonia på Raekoja plats, var det torget framför rådhuset som lyfte när han hoppade uppför scenen. Tack för allt, Thierry!

Och så blev det ett guld till till Sverige. Tove tog inga fångar, ledde redan vid första radiokontrollen stort (precis som på långdistansen), det skulle egentligen räcka med en enda kontroll för henne att vinna. Två minuter före tvåan, fyra minuter före trean. Man undrar ju: Är hon så bra, eller är de andra så dåliga? Den frågan har jag ofta ställt mig på SM när hon har vunnit med hur många minuter som helst, men nu även på ett VM? Anledningen syntes ju tydligt, alla andra gjorde minst ett större fel, de flesta gjorde flera, bara Tove gick rätt hela tiden. Visserligen springer hon också snabbast, men det behövde hon knappast idag.

Det var trevligt att se hur glad Emily Kemp från Kanada blev över sin femte plats på medalitseremoonia. Hon såg helt klart gladast av alla på scenen ut, och var också den som fick mest jubel, tack vara hennes klubb Angelniemen Ankkuri som fanns på Raekoja plats med stor uppslutning.

20170706_194006.jpg

Marianne Andersen, dagens silvermedaljör, har tydligen tagit många VM-medaljer tidigare, men det var för så pass länge sedan att det var före min egen tid som orienterare. Första gången jag hörde namnet var när hon ledde på första sträckan på damernas tiomila i vårås. Tydligen har hon varit skadat hela tiden. Respekt för den comebacken!

Att Helena Jansson kunde springa sig upp på podiet efter den kapitala bommen innan varvningen är anmärkningsvärt. Synd att hon hade en massiv bom på både långdistansen och medeldistansen, för annars har hon ju sprungit bra.

Jag börjar tröttna på hur man blir skinnad på pengar i samband med tävlingarna. €3 parkeringsavgift varje dag och €5 för tävlingskartorna per bana. Tröjorna €25. Visst, det är ingenting jämfört med O-Ringen, men väl med de flesta andra individuella tävlingarna.

Publiktävlingen hade vilodag idag, men vi hittade i alla fall en höghöjdsbana som Jan och Tim tillbringade drygt en och en halv timme i.

Av en slump såg vi igår att estniska posten har utgett ett frimärke med anledning av orienterings-VM. (Postnord, har ni hört skottet? Nej, det har ni givetvis inte. Skräll.) Det ville vi såklart ha, så vi sökte upp ett postkontor i Tartu där vi förvirrade hela tre postkassörskor (det var tydligen ingen vanlig förfrågning). Men vi fick frimärken, dessutom Förstadagsbrevet, och det visade sig att de, även det i skillnad till Postnord, hade en hel del spännande grejer för frimärkssamlare, inkluderad samtliga årsböcker sedan frigörelsen 1991. Så det blev en lite större nota en planerad (och nej, jag köpte inte samtliga årsböcker, då hade den blivit ännu mycket större, köpte 1991-1995 samt 2016).

Rysslands överdragskläder ser precis ut som på sovjettiden, bara att det står ”Russia” och inte ”CCCP” på dem. Är det retro, är det en slump, har jag inget viktigare att observera? Jag borde kanske gå och lägga mig. Imorgon medeldistans för vår del i Vitipalu, samt VM-stafetterna. (”Stafett” heter för övrigt ”teade” på estniska. Så, nu vet ni det också.)

Publicerat i Okategoriserade | Märkt , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

WOC 2017 Dag 5 – Kan man egentligen känna aggression mot en skog?

Publicerat den 5 juli, 2017 av kalledalheimer

Idag var det inte några VM-tävlingar, men väl den fjärde etappen i Estonian Orienteering Week, på samma tävlingsområde som det som VM-löparna sprang långdistansen i igår.

Det var duggregn när vi kom till Rõuge, så vi såg till att komma till starten så fort vi kunde (fast som igår glömde jag min kupong som man byter mot kartan vid starten och fick vända om efter halva vägen…). Jag bestämde mig för en vänsterbåge till ettan för att slippa den största blötan men kom alldeles för långt tillbaka mot vägen så att jag hamnade i en ännu större mosse – och sedan på den spikraka drivningsvägen uppför berget. Väl halvvägs uppe var det dock torrt och hyfsat fint. Där fick jag förresten hjälpa en stackars H14 som var långt långt ifrån sin bana… Jag kom till bäckravinen bakom dammen som såg svårforcerad, men undrade om det inte var spångat just där bäcken lämnar dammen, och det var det, någon sorts gammal kraftverksruin som inte raserades helt när jag sprang över den. Inga problem med kontrolltagningen och inte till tvåan heller. Till trean höll jag höjd så mycket det gick, det var delvis mycket fin skog där. Här missade jag dock kontrolltagningen. Jag såg en långsmal gul mosse och bakom den en långsmal höjd – allt såg rätt ut, bortsett från att det inte fanns någon kontroll där. Det var hela fem andra som också stod där och såg förvånade ut. Jag kände dock på mig att jag hade kommit lite för långt åt höger och inte sprungit långt nog sedan bäckravinen innan, och mycket riktigt hittade jag sedan kontrollen ca 70m längre mot nordöst. Där såg det dock inte alls som på kartan ut – inte första gången här där jag inte är överens med kartritaren.

Så var det dags för Ravinen med stort R. Jag höll mig ovanför den lilla bäcken (även den i en mycket brant ravin) och tog mig så bra ner. Sedan höll jag rakt västerut genom den öppna mossen. Den var ytterst blött, och vad kartan inte visar är att det fanns hela fyra vattendrag i den, av vilka två var så djupa att jag hade vattnet till halsen, och det var inte särskilt varmt.

Till slut kom jag dock på torran land, vred ur vattnet ur tröjan och klättrade långsamt de sju höjdkurvorna uppför. Totalt tog ravinpassagen mig ungefär 15 minuter. Väl där uppe tog jag dock fyran och sedan direkt även femman utan problem – mellan fyran och femman var det för en gångs skull inte alls så vresig som det ser ut på kartan. Stod på näsan mot sexan, men fick den bra, och även sjuan. Här hamnade jag en stund i ett bra tåg, dock bommade vi tillsammans åttan, för min del var jag fullt sysselsatt med att leta efter bra stråk att jag inte märkte att jag redan hade nådd kontrollen. På hygget mellan åttan och nian stod jag på näsan en gång till, hittade den utan problem, dock var det mycket brant och lerigt vid nian, svårt att ta kontrollen även ner man såg den, och sedan precis samma problem vid tian. Jag vände sedan uppåt och försökte korsa ravinen ganska långt österut, och lyckades bra med det. Sedan mycket löpning, elvan och tolvan var lätta, men även där mycket leriga, och så var det den tunga backen som även eliten hade fått kämpa sig uppför kvar. Dryga 69 minuter till slut, på 4,6 km banlängd. Inte lika placering som tidigare, 16 av 46 startande, men i alla fall på övre halvan. Jan (12:e på samma bana) och Tim bommade väldigt mycket idag.

20170705_134717

Eftersom det var mycket tid kvar på dagen bestämde vi oss för att åka till Lettland för att se om det inte fanns någon glass där. Och vi hittade bra glass, i ett trevlig café vid sjön i Aluksne. Och ett 1300-tals borg hittade vi där också. Efter en promenad runt omkring den åkte vi tillbaka norrut, via Valga den här gången, och han precis till resten av spelningen på Raekoja plats samt medalitseremoonia för långdistansen där vi fick applådera för Tove och William.

Publicerat i Okategoriserade | Märkt , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

WOC 2017 Dag 4 – Dagen då grönt inte var skönt. Och så ett svenskt guld till.

Publicerat den 4 juli, 2017 av kalledalheimer

Mycket hade det pratats om den estländska grönskan. Att det knappt gick att springa i det (någon i landslaget ska ha sagt, ”Ska vi springa i den här skiten?”) Att det skulle bli långsamma kilometertider. Alla verkade rädda och ödmjuka inför uppgiften, förutom Martin Regborn (”precis som bakom klubbstugan i Örebro”). Och även vi hade ju sett från både tåget och bilen hur frodig den estländska vegetationen är. Så även idag på den ganska långa (75 minuter) bilresan från Tartu till Rõuge (jag vet fortfarande inte hur det uttalas, har bara hört Per Forsberg uttala det, men är inte så säker om han har rätt…). Och när jag fick kartan till min 4,4km-bana i handen tänkte jag ”en tid runt 60 minuter bör räcka till en topp 10 placering”. Och det gjorde det sedan också, jag sprang 60:11 och blev 10:a av hela 60 startande. Det får jag vara nöjd med. Det var mycket grönt, speciellt till ettan satt jag helt fast några gånger, sedan försökte jag att använda ängarna så mycket det gick, men de var inte så snabblöpta heller, då gräset gick upp till bröstet. Den vita skogen var dock fin att springa i, men det fanns det inte så mycket av (mest i kartans nordöstra del dit jag aldrig kom). Där det var blått var det mycket blött och således inte heller snabblöpt. Och så var hela fyra av 10 kontroller ”höjden uppe på”, men det blev inte enklare för det, man såg ändå knappt skärmarna innan man nästan hade sprungit omkull kontrollställningen.

Jag är ändå nöjd med genomförandet, det var svåra förhållanden (eller närmare bestämt svår terräng), och jag gjorde ett helt okej lopp av det. Inga bommar alls, är kanske något missnöjd med vägvalet till 10:an där jag nog borde ha sprungit vänsterbåge istället för högerbåge.

Jan sprang samma bana och kom sexa; Tim hade problem med krafterna efter några intensiva tränings- och tävlingsvecka och kom 16:e av 32.

20170704_193434.jpgDet blev tyvärr inte många bilder idag, vi hade placerat oss på arenan så att vi kunde se sista kontrollen nere vid sjön och det mycket branta upploppet, dessutom Per Forsberg och utgången från arenan vid varvningen. Det var en bra placering där vi kunde uppleva mycket, men vi stod inte så pass nära upploppet att det hade gått att fota. Men ni har det nog sett bättre på TV ändå, både Toves nya guld och William Linds starka brons. Upphunnen av Lundanes, och istället för att hänga (vilket hade räckt till en bra placering, antagligen en fjärdeplats), lägger han i en högre växel och drar ifrån självaste Olav Lundanes. Strong gjort! Och vilket tryck det var när Timo Sild gick i mål. Synd att det bara räckte till en sjunde plats till slut (stackarn var ju helt stum), men det är kanske ändå Estlands bästa WOC-placering någonsin?

Vädret här är fortsatt väldigt omväxlande. Det är ömsom mycket varmt, rentav stekande sol, och ömsom kalla slängvindar. Och mindre än fem minuter efter att vi hade lämnat parkeringen gick det ner ett störtregn, då hade vi tur.

Maten här på arenorna är inte billig (eller, det kostar inte mycket per portion, men portionerna är inte särskilt stora så att man ofta köper två, men då kan man också prova flera rätter), men den är god och mycket varierat. Tror tyvärr inte att O-Ringen Värmland kommer att komma upp i den standarden – med hemgjord glass, tio olika varmrätter att välja bland, milkshakes som görs på beställning osv.

Det är inte mycket ork kvar här i stugan, inte hos någon. Blir nog en tidig kväll.

Publicerat i Okategoriserade | Märkt , , , , , , , , | Lämna en kommentar

WOC 2017 Dag 2 – Dagen då det först gick neråt och sedan så gick det uppåt. Och så ett svenskt gult. Och lite Dag 3 ovanpå.

Publicerat den 3 juli, 2017 av kalledalheimer

Dag 2 började lugnt, inga schemalagda aktiviteter före eftermiddagen. Efter en sen frukost gick vi först en sväng ner till gamla stan, råkade känna igen ett kontrollföremål från TV-bilderna och tänkte att det vore väl kul att ha kartan. Hittade den med mobilerna på worldofo.com, gick den närmaste kontrollen, och sedan hittade vi mycket annat spännande. Vi hamnade nämligen på Toome Mägi, domkyrkoberget på svenska, länge Tartus medelpunkt innan det förföll på sent 1500-talet och innan det återupplivades som universitets dåvarande centrum på 1900-talet. Vi klättrade uppför kyrkotornen i tränga stigor och fick en fin utsikt över Tartu och omgivningen, samt lärde oss en hel del om stadens historia. Väl ner igen fortsatte vi herrarnas sprintbana ändå till kontroll 9, men sedan hade vi fått nog för tillfället och hamnade än en gång på Crepp där det blev galettes och äppelpaj den här gången.

Tillbaka till stugan, packa ryggsäckarna, och så gav vi oss av de dryga 7 milen mot Viljandi. Vi hade gott om tid och enbligt kartan fanns det en stor sjö längs med vägen som vi hoppas få se en glimt av. Och mycket riktigt såg vi först lite sjökant genom grönskan och sedan lite senare en skylt mot en ”beach bar”. Vi svängde in där och hamnade vid en liten stenig strand där några örebroare hade ställt sin husvagn, och där det fanns en liten servering, ganska sovjet-style, men vi fick glass och kaffet var oväntat gott. Vädret hade hyfsat till sig och på en soffgrupp i lä blev det rätt så varmt och gött. Några promenadsteg längs med sjön, sedan fortsatte vi mot Viljandi. Landsvägarna i Estland är i gott skick, och det är väldigt lite trafik, så det går rätt fort.

Det fanns ingen officiell parkering i Viljandi förutom för VM-lagen, men vi hittade snabbt ett bra ställe på en ödetomt där det redan stod några norrmän. Det var bara några 100m från arenan som visade sig vara än en gång i en ”Laululava”, alltså ett körstadion, något mindre än det i Tartu, men en bra arena. Sprintstafetternas start, växling och mål var mitt nere i stadiongropen. Det var väl tänkt att man skulle sätta sig på läktarna, men det var vi för rörliga för. Området runt omkring var slottsberget med många gamla byggnader och ruiner och mycket branta trånga dalgånger. Vi köpte WOC-tröjor och sökte sedan upp en restaurang i närheten som såg trevlig ut. Dock tog det mycket längre än de utlovade 25 minuterna att få maten, och med bara 5 minuter kvar till stafettens start avbokade jag beställningen, vilket de inte blev så glada över, betalade för dryckerna, och vi gick därifrån, inte utan att Tim hade plockat med sig allt bröd vi hade fått under tiden…

Nätt och jämnt hann vi se starten, köpte sedan äntligen lite mat i en serveringsvagn och följde den mycket rafflande stafetten både på storbildsskärmen och live. Det var väldigt publikvänligt upplagt, banorna passerade efter några minuter bara 50m från arenan för att lite senare kommer in på arenan från andra sidan, ut igen mot startpunkten och sedan en slinga till och in igen. Vi hade hittat olika ställen där man kunde heja på Lina, Jerker, Jonas och Helena flera gånger och sprang fram och tillbaka mellan dem, och under tiden höll vi koll på liveresultaten i telefonen. På så sätt såg vi inte så mycket av TV-produktionen, men fick mycket mera live-känsla.

Ni vet ju själva hur det gick, Jonas Leandersson ägde allt och alla, och efter att Schweiz, Storbritannien och Danmark hade bommat bort sig på tredje sträckan kunde Helena gå ut med 40 sekunders ledning mot Tjeckien på andra plats. Det visade sig dock snabbt att det inte var Tjeckien som var den stora faran, Danmark med Maja Alm tog in 10 sekunder efter 10 sekunder på Helena som tydligen inte gick för fullt, men det räckte ju ändå, och Helena skrattade över hela ansiktet när hon sprang förbi oss där vi stod mellan sista kontrollen och målet.

De hade flyttat fram alla starttider i publiktävlingen med 30 minuter, och Tim hade ändå en sen starttid, så vi hade gott om tid kvar, gick till bilen, via en mjukglassförsäljning, bytte om och var så småningom tillbaka i arenan. Jag startade först, runt 20-tiden, öppnade hårt och sprang med bra fart och bra kontroll till de första två kontrollerna. En kort stund efter den andra fick jag dock springa uppför den första av flera mycket branta backar, den här skogsklädd, och det var så brant och så löst att jag fick hålla mig i träden för att mig upp. Träffade dock kontrollen bra och förstod att det viktigaste var att välja väg med så lite stigning som möjligt. Missade det målet dock lite grann mellan trean och fyran, men sedan gick det mycket bra, kontrollerad orientering och bra fart, kuperingen till trots, tills jag stumnade på väg mot sjuan och fick ta ner farten. Det var lite synd för det blev mycket mer lättlöpt (om man bortser från kullerstensgatorna) efter nian då vi sprang en del genom gamla stan innan banan vände tillbaka mot arenan. Till slut fick jag tiden 23:56, mycket långsammare än dagen innan, inte konstigt. Jag var då 8:e i mål av 43 (till slut blev jag 10:e av 48). Jan kom lite senare med den bästa tiden, han skulle vinna banan med stort marginal mot tvåan. Och sedan kom även Tim, han blev till slut 10:a av 28 i M16, var lite besviken efter några småbommar, men farten måste ha varit mycket bra då han ändå bara var ca 90 sekunder efter segraren.

20170702_204332.jpg

Det hade blivit sent och vi hade vägen kvar tillbaka till Tartu, så vi köpte bara en estländsk våffla som vi delade på i serveringen samt lite kaffe och drog. Tillbaka i lägenheten runt 22:30.

Dag 3 var vilodag, och eftersom vi inte ens tränade förtjänar den dagen ingen egen rapportering. Tim och jag hade egentligen tänkt att ge oss ut på ett lugnt pass i Tartu, men när jag vaknade runt 9:30-tiden efter en jobbig natt med Tims pump gick syndafloden ner över Tartu. Jag vågade mig ändå ut för att köpa bröd, men kvartersbageriet ungefär 800m bort var stängd – måste lära mig de estländska veckodagarna bättre. När jag kom tillbaka sov barnen fortfarande så jag jobbade lite (VD:ar har visst aldrig semester), och det blev inte frukost förrän 11:30.

Det ösregnade fortfarande så vi letade efter aktiviter inomhus. Tartu har väldigt många museer, och många av dem lät spännande, men tyvärr var de nästan alla stängda på måndagar. Men vetenskapsmuseet var öppet, och eftersom vi sällan missar sådana åkte vi dit, och det visade sig mycket givande, många roliga experiment och intressanta utställningar. En liten lunch på Café Newton där blev det också (jag antar att det heter så för att allt ramlar ner), sedan fortsatte vi mot en förort i Tartu där det fanns en bowlinghall. En timmes bowling, och lite pingis ovanpå, lite mathandling (tillsammans med det ukrainska landslaget), och det hade blivit dags för ”medalitseremoonia”. Det var mycket schweizare framför stadshuset på Raekoja plats, både ”Fanclub Hubmann” och ”Fanclub Kyburz” fanns på plats och jag undrade varför min egen fanclub inte har några klubbjackor. De syntes inte till, men det gjorde så småning om Jerker, Jonas, Lina och Helena när de fick sina välförtjänta medaljer, och vi sjöng ”Du gamla, du fria” (bara några meter från svenska konsultatet i Tartu förresten, ja, det finns).

Det hade under tiden blivit ganska fint väder, om än kallt, så vi slog oss ner i en uteservering och åt en kvalificerad glass, medan torget så småningom tömdes på folk (förutom det danska landslaget som stannade kvar länge). Och så tillbaka till lägenheten, en snabb och enkel middag och sängdags, för imorgon åker vi till Rõuge nära lettiska och ryska gränsen och ska springa långdistans (och det ska VM-löparna också, jag hoppas att de inte hänger på mig).

IMG_20170703_201933_162.jpg

Publicerat i Okategoriserade | Märkt , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

WOC 2017 Dag 1 – Dagen då vi nästan tävlade i Miniknat (och BMX-cykling)

Publicerat den 1 juli, 2017 av kalledalheimer

Första dagen på orienterings-VM lider mot sitt slut, och det var dagen då vi nästan tävlade i Miniknat. Men det kommer jag till lite senare.

Dagen innan hade jag hämtat Tim på Rikslägret i Idre, sedan en lång och tråkig bilresa via Gävle (och, ska man vara ärlig, Mora och Glassbåten i Kyrkviken) där vi plockade upp Jan, sedan lite stress på Arlanda när vi inte fick någon parkering först, en något försenad, men annars lugn och snabb flygresa från Arlanda till Tallinn, och så en natt på det ganska sovjetiska Hotell Ülemiste vid flygplatsen (som sympatiskt nog heter Lennart Meri, efter den nya estländska republikens förste president).

Imorse tidig väckning, en så kallad expressfrukost då den vanliga frukostbuffén inte öppnade förrän kl 8 (what? i ett flygplatshotell?) som visade bestå sig av en inplastad smörgås, en liten jogurt och mycket dålig kaffe. Snabb marsch över regniga och folktomma parkeringar till stationen i Ülemiste, även den av den lite mera sovjetiska stilen. Men expresståget mot Tartu kom i tid, det var fullt, men vi hade reserverade platser, och så åkte vi genom stora delar av Estland och såg utanför hur grönt det var. (Och då menar jag grönt både konventionellt och på orienterarspråk.)

Jag hade gjort upp med biluthyraren att möta oss på stationen, det gjorde han mycket också, en mycket pratglad kille som berättade på vägen till bilen om sina skador. Formaliteterna gick dock snabbt, och snart parkerade vi bilen framför lägenheten där vi kommer att bo under veckan. Den var dock inte inflyttningsklar för oss än, och då jag visste att det bara var ca 500m till dagens arena satte vi på oss våra ryggsäckar och marscherade iväg. Efter ett tag såg vi, på vad som visade sig vara målområdet för Tartu skimaraton, några flaggor, några tält runt någonting som såg ut som en motocrossbana, och när vi kom närmare såg vi mycket riktigt också två kontroller. En funktionär höll på att rulla ut snitseln till miniknat-banan. Eftersom vi hade haft en ganska begränsad frukost och det var 1,5 timmar kvar till första start tänkte vi fika på arenan, men de höll fortfarande på att bygga upp sin servering, som dessutom såg ganska liten ut, man såg egentligen bara några kaffetermos och några chipspåsar. Vi tyckte att det nog verkade lite konstigt att det var så lite folk, men trodde väl att andra också fortfarande var på resan dit. Så vi gick i väg mot gamla stan för att hitta ett fik och för att ha någonting att göra.

Det blev en trevlig promenad längs med floden Emajõgi till gamla stan som låg ungefär 2 km bort. När vi kom in i de första mindre gränder såg vi en skylt ”Crepp” – ”kanske stavas det så här på estländska” och visst gjorde det det. Vi hade hittat ett creperi, ett mycket bra sådant dessutom, trevligt och gott. Vi kommer nog att vara där en hel del under veckan.

Men det blev dags att vända tillbaka, vi gick vägen förbi lägenheten igen den här gången, och när vi såg området igen visade det sig att var en BMX-tävling så var igång på banan där. Det var alltså inte arenan, det var bara miniknatet utöver cykeltävlingen. Arenan var i själva verket Laululava, Tartus körsångsstadion (ja, det finns; att sjunga i kör är ofattbart stort i Estland, det finns 133000 dokumenterade folkvisor, dvs. mindre än 10 estländare delar på en), en stor betongklots, ändå ganska fin, och här var det mycket folk, försäljare, mat och allt. Vi fick Tims nummerlapp och Jans och mina startvouchers (springer man öppen klass är man inte värd någon nummerlapp och inga liveresultat heller, tyvärr; vi springer båda Open 3 som motsvarar ungefär ÖM8 i Sverige), sökte skydd mot det tilltagande regnet på scenen (som var byggd som en läktare) under tak, och så gick först Tim och sedan Jan iväg till starten som var direkt vid stadionutgången på andra sidan. Jag hade bestämt mig med att vänta tills Tim gick i mål så att jag kunde heja. Efter ett tag kom han, halkade ner på en mycket hal betongramp (jag hade sett flera halka där ganska illa), jag viftade att han skulle ta det lugnt, och så gick han i mål en halv minut efter, ett skapligt lopp som till slut gav en 10:e plats av 28 startande.

Nu gick jag själv till min start, ignorerade anvisningarna att inte ha GPS-klocka (hur ska man då kunna analysera sitt lopp efteråt, det är väl fånigt, i en motionsklass dessutom) och sprang iväg. Det var överlag ganska lätt, egentligen bara en fälla mellan 4:an och 5:an, några vägvalssträckor, dock inte avgörande. Inte många höjdkurvor, men de som fanns utnyttjades flitigt. För utom en liten tveksamhet till 17:e kontrollen som jag översköt och där jag först hade svårt att få ihop vägarna (kostade väl ca 15 sekunder) sprang jag tekniskt mycket rent och kontrollerat, och för en gångs skull kändes det dessutom som om jag hade bra tryck i benen från start till mål. Enligt sträcktidslappen var jag 4:e löpare av 26 i mål när jag stämplade ut, till slut var jag 6:e löpare av 40 startande, det är jag rätt nöjd med. Höll en fart på 6:27 min/km på den 2,5 km långa banan, även det är jag mycket nöjd med. Jan hade tyvärr stämplat vid fel kontroll mot slutet och blev diskat, annars hade han kommit tvåa.

20170701_143008.jpg

Vi bytte till torra kläder och väntade på att VM-finalen i sprint skulle dra igång. Men det kändes märkligt, inte mycket folk, inga TV-kameror, ingen storbildsskärm och framför allt: Ingen Per Forsberg! Jag anade ugglor i mossen och när vi väl frågade visade det sig att finalen inte alls hölls i samma arena, men på rådhusplatsen i gamla stan. Alltså drog vi dit i språngmarsch, och mycket riktigt var det en hel del folk där, det fanns många TV-kameror, det fanns hela två storbildsskärmar och när jag hörde Per Forsbergs röst visste jag att det var rätt.

Till vår stora överraskning lyckade vi få ett bord framför ett café därifrån man kunde se storbildsskärmen bra, dessutom bara 2m från varvningskontrollen, ca 8m från starten och 15m från målet. Mycket bättre kan det inte bli, och maten var också mycket god, och det var även efterrätten, även om det kom lite regn emellanåt, men det stör väl inte en orienterare, inte ens när man äter. Öl, pasta med nötkött och svamp, en pavlova och så te blev det för min del.

Ibland satt vi, ibland stod vi, och hejade på de blågula (ingen tysk hade kvalificerat sig för finalen tyvärr). Länge såg det som om Emil Svensk var på väg mot ett kanonjobb, tyvärr kroknade han mot slutet, och till slut blev det Jerker Lysell som i alla fall knep en bronsmedalj. Ingen medalj åt tjejerna där Tove hade avstått sin finalplats pga sjukdom.

Men när alla hade gått i mål var vi ganska frusna och blötta och drog tillbaka till lägenheten som vi nu äntligen kunde flytta i. Den visar sig vara pytteliten, men mycket välvårdad, det blir nog bra det här. Så lite mathandling på en stor, mycket modern mall, en glass till, snabb kvällmat, och nu är alla trötta. I morgon blir det sprint i Viljandi, men inte förrän på kvällen.

20170701_153947

 

 

Publicerat i Okategoriserade | Märkt , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Idreveckan 2016

Publicerat den 15 juli, 2016 av kalledalheimer

Efter den mycket trevliga upplevelsen ifjol körde vi samma upplägg även i år – bodde på stuga 803, också känd som Casa Matvraka, tillsammans med familjen Uller. Pappa Jonas fixade de flesta huvudrätterna, jag själv de flesta efterrättarna och drycken, och Jan fixade glassen, mycket glass. Vi gick inte hungriga den här gången heller.

Det som var en ganska spontan ”rolig grej” ifjol, internkampen mellan Mamma Anna och mig var lite mer planerad i år – vi hade kommit överens om reglerna (vi springer ÖM7 varje dag, utom på Fjällsprinten då vi springer ÖM9, det finns tre olika tävlingar, en femdagars med Fjällorienteringen, Fjällsprinten och Idre Tredagars, en tredagars med bara Idre Tredagars och så JK40-banan på Fjällsprinten som räknas separat och inte ingår i de andra två), och jag hade tränat på allvar inför detta, mycket mera seriös och planlagd löpträning än jag tidigare hade gjort. Kryckmilstiden har så småningom sjunkit under våren från 77 minuter till 61:18, så nog borde jag ha blivit något snabbare. Det skulle dock visa sig att det inte var löpträningen jag hade någon större nytta.

Resan upp gick utan problem, handling i Malung (så länge man inte pratar med folk stör det ju inte att man inte förstår ett ord av vad de säger), Rättviks glass på Bilisten i Sälen by, så var vi framme på Idre Fjäll något efter 17-tiden. Träningskartor hade vi införskaffat på vägen till stugan, och Jan och jag gick ganska direkt en första fotoorienteringspromenad.

Glasspaus i Värnäs
Fotoorientering i stugbyn

Första start var kl 10 varje morgon så att vi kunde köra samma upplägg dag efter dag – väckning kl 7:30, frukost kl 8, avfärd mot arenan kl 9, och det funkade också bra varje dag. Första övningen var i sedvanlig ordning Fjällorientering, långa banor på kalfjället mellan Nipfjället och Städjan. Målet den här gången längre uppför vägen, vid sommarparkeringen så att vi delvis fick annan terräng än ifjol. Men det mesta ser ändå ganska lika ut, man lär sig inte så lätt. Anna och jag singlade slant om vem som skulle starta först, det blev jag, så jag gav mig av till starten som låg ganska högt uppe på en kulle på kalfjället. Direkt när jag fick kartan förstod jag att första sträckan var nyckelsträckan, en rejäl långsträcka nerför backen, över en bäck, och sedan in i ett mycket diffust sluttningsområde med både gult, vit, grönt och gulvitt. Ända till en bra bit efter bäcken visste jag exakt var jag var, sedan trodde jag bara att jag visste var jag var, sedan trodde jag det inte ens längre. Jag gick fullständig vilse. Och inte bara jag, det var mycket folk som snurrade runt omkring där. Jag sprang fram och tillbaka och letade efter någonting att läsa in mig på, men det hjälpte inte, och till slut fick jag ge upp och bestämde mig att ta mig upp på kalfjället igen för att börja om. Det var många höjdkurvor upp, men ca 50m innan jag kom ut helt ur den glesa fjällskogen trodde jag mig känna igen en höjdformation. Då borde det finnas en avlång punkthöjd och en sten en bit till höger, och det gjorde det också mycket riktigt, till och med en kontroll fanns där. Nu visste jag i alla fall var jag var, men åter skulle jag ta mig ca 300m genom det diffusa området. Nu tog jag det mycket långsamt, och hittade kontrollen till slut, efter nästan 29 minuter! Jag trodde att våra tredagars- och femdagarstävlingar var avgjorda, men samtidigt förstod jag också att det där var ingen lätt kontroll alls, den kunde Anna också ha bommat, om än säkert inte typ 25 minuter.

Tvåan till fyran fick jag utan problem, även om jag fick kämpa en bit med motivationen upp till tvåan, men sedan fick jag upp farten fram till fyran. Där blev det dock tvärstopp, för nu följde en klättring på 13 höjdkurvor på en sträcka på 250m. Dock såg jag branten (om än inte själva kontrollen) direkt nerifrån, och sedan såg jag till att aldrig tappa den ur sikte. När jag väl hade tagit mig upp dit var det bara utförslöpning kvar, och den fixade jag utan problem.

Tim hade redan gått i mål, bra orienterat, men problem med konditionen, så småningom kom även Tanja, och fortfarande stod jag och väntade på Anna. Äntligen kom hon, och barnen, som givetvis visste mycket väl om vår tävling (vi hade ju psykat varandra i månader) sprang fram och tillbaka ”Vad har du? Vad har du?” Det visade sig att jag faktiskt vann med dryga två minuter – liksom jag hade hon bommat ettan med över 20 minuter, sedan sprungit snabbare, men sedan också bommat femman, branten högst upp, men många minuter. Ganska osannolikt att vi båda skulle bomma bort oss på veckans första kontroll…

Väl i stugan blev det mat, inte minst en jordgubbstårta som Tim hade fixat (och när jag hade köpt jordgubbarna på ICA Nära, så såg jag Tove Alexandersson i butiken), sedan gick barnen ut och fiskade, medan jag ville träna lite mera och sprang en sväng till Idre Fjälls skidstadion och sedan två varv på skidspåren som finns däromkring. Lite fotboll och mera mat fick avsluta kvällen.

Arenan på kalfjället
Tanja på målrakan
Fjällorienteringen, ÖM7
Efterrätt

Dag 2, måndag, var Fjällsprintens dag. Först med stolsslift upp på Idre Fjälls topp, sedan en sprintbana runt omkring på kalfjället uppe på toppen och en liten bit ner i skogen. Eftersom jag ledde med två minuter startade Anna två minuter efter mig. Orienteringen gick helt utan problem för min del, och i början gick det nästan bara utför. Sedan vände banan uppför igen, och jag tappade mer fart än jag borde ha gjort. Efter ett tag hörde jag Anna bakom mig, som sedan hängde med till några kontroller. Väl uppe på kalfjället igen vände banan en gång till utför, här var Anna förbi och jag såg att hon höll mot vänster, vilket var ungefär rakt på strecket. Jag tyckte dock att det var en svår ingång till kontrollen och bestämde mig för ett högervägval, uppe på en näsa som pekade mot kontrollen. När jag var på väg ner såg jag Anna på väg upp igen, först trodde jag att hon redan hade tagit den, men hon letade fortfarande. Jag låtsades stämpla vid en annan kontroll först tog sedan min kontroll och rusade (så mycket jag förmådde) uppför. Dock fick jag aldrig mer än 15m, och de hade Anna sprungit ikapp snabbt. Nu var vi ihop hela tiden, bommade nästsista tillsammans, innan hon drog iväg i den branta stigningen mot sista och målet då jag stumnade (Kart-Bosse har en förkärlek för branta stigningar på målrakan). Således hade Anna tagit sig förbi och ledde nu tävlingen med 50 sekunder. Men det var jag ändå hyfsat nöjd med, jag visste ju att mina dagar med den svårare skogsorienteringen inte ens hade börjat än. Alla andra hade gått i mål när vi kom, Jan med ett kanonlopp i H20 då han kom tvåa.

Dock var vi inte klara här uppe än. Som ifjol erbjöds ”JK40-banan”, en bana på 4,0 kilometer med 40 kontroller som alla hade kodsiffra 40. Med andra ord, man ska vara helt säker att man är vid rätt kontroll innan man stämplar. Banan hade lagts kors och tvärs, upp och ner, mycket längre ner i fjällskogen än de ”riktiga” banorna. Dock tyckte jag att det var något lite snällare än ifjol. Inga problem med orienteringen alls, men oj vad stum jag var på slutet, det var många höjdmeter (211 närmare bestämt, enligt klockan). Barnen hejade vilt på mig när jag så att jag trodde att jag kanske hade slagit Anna; det visade sig dock att jag hade förlorat med ungefär sju minuter, och därmed också den första av de tre tävlingarna. Dess viktigare att vinna de andra två, och eftersom vi låg så nära varandra efter tvådagars blev Tredagars och Femdagars nästan lika.

Föga överraskande blev det inget extra träningspass på kvällen. Men mat, mycket mat. Och en rolig grej: Efter att ha handlat samtidigt med Tove Alexandersson dagen innan, och slagit Anna Uller, skojade jag då att jag skulle göra tvärtom dagen efter. Och visst sprang Tove också JK40-banan, och vad ska man tro? Hon stämplade fel. Hoppade över femman, och jag hade misstänkt det, för när jag väntade på min start hörde jag speakern utropa hennes tid, men lite senare såg jag henne på banan vid femman, ståendes, djupt koncentrerad på kartan. Att det inte var hennes vanliga tävlingsfart var ju klart, jag trodde att hon hade nog bommat och ville förstå vad som hade gått fel. Men så var det alltså en felstämpling. Ja, och då återstod det ju bara att handla på ICA med Anna… Tyvärr stämplade även Tim (hoppade över en kontroll) och Jan (hoppade över hela 17 kontroller) fel. Dock gjorde Tanja två bra lopp den dagen.

Renar i tävlingsområdet
Slå Tove, handla med Anna…
Mina två banor för dagen

På tisdagen var det äntligen dags att flytta in i skogen. Idre Tredagars började, med arenan vid östliften. Vi hade tittat på kartmaterialet innan, det såg inte så fasligt svårt ut, och det blev det inte heller. Dock delvis högt blåbärsris, och de längre banorna (dock inte vi) hade också ganska stark kupering.

Enligt våra jaktstartsregler startade jag 50 sekunder efter Anna, men just när jag ville göra det gav sig ett gäng snabba ungdomar iväg, och jag ville inte vara i vägen på den smala stigen mot startpunkten så att jag väntade ut dem. Återigen började banan med en långsträcka, och jag bestämde mig att ta mycket stigning direkt efter startpunkten och sedan använda MTB-banorna som transport så mycket som möjligt. Jag korsade flera breda skidspår och efter den sista blev det lite mer finorientering. Det var lite diffust, men jag klarade mig ändå bra, och just när jag hade stämplat första kontrollen kom Anna också dit, då hade jag alltså redan sprungit ikapp hennes 50 sekunder, och lite till. Nu drog hon upp för backen, snabbt, men återigen snett, så att jag kunde ta tvåan ca 15 sekunder tidigare. Trean var lätt, men hon sprang iväg i en fart som jag inte orkade hänga på. Dock var jag aldrig längre än 50m bakom, genom att springa mycket fortare än jag egentligen orkar. Redan inne i ringen till fyran chansade jag och dök ner till en mosse, dock visade det sig vara fel kontroll, medan Anna gick rätt, där förlorade jag nog en minut med min chansning. Jag såg henne dra iväg från kontrollen och bestämde mig att koncentrera mig på min egen orientering istället. Använde MTB-banorna mycket en gång till och fick femman bra, och vad ska man tro? Vi kommer dit samtidigt, Anna hade bommat. Nu är vi inom 50m till flera kontroller, stressar varandra, men mot nästsista kör hon hårt uppför backen, och jag stumnar totalt. Så totalt som jag nog aldrig tidigare har stumnat. (Om man nu bortser från simningen över Fryken på Frykstastafetten för några år sedan…) Jag förlorade hela 47 sekunder från nästsista kontrollen, varav hela 20 bara på upploppet. Lite surt kändes det ändå att jag skulle få så lite utdelning för all löpträning. Men samtidigt hade jag nog förlorat ännu mer utan.

Även denna dag gjorde Tanja ett bra lopp, slog sin konkurrent Charlotte med ca tre minuter. Och på kvällen gick Tanja, Anna och jag ut för att springa ett pass runt Gränjesåsen, den här gången på kryckor för min del. Dock orkade jag inte mycket och kunde hänga med dem, lite frusterande. Men en mil blev det ändå.

Sedan, efter middagen (fajitas och glass) åkte Lina, Tim och jag till Idre Fjälls centrum för en föreläsning med Tove Alexandersson och Håkan Carlsson. Rätt intressant, Tove berättade både om sina vägval under Idreveckan hittills samt hur hon förbereder sig i ovan terräng. Hennes förmaning att först ska man kunna gå en bana helt utan fel i ny terräng innan man ens börjar springa den skulle jag tänka på mycket dagen efter.

Så kom dagen alla var oroliga inför – medeldistansen vid Nipfjällets fot. ”Sveriges svåraste terräng”, ”Orienteringen bermudatriangel”, ”man lär sig aldrig” – även de som har sprungit här år efter år bommar stort. Dessutom är det, speciellt på västra sidan vägen, nästan omöjligt att springa, så stenigt och oframkomligt är det.

Jag startade före Anna och tog det väldigt lugnt i början. Fick stenen halvvägs på väg mot min göl, sedan vidare, kan inte alltid få brunbilden att stämma, man tillräckligt ofta för att veta att jag fortfarande är på rätt väg. Ser stenhögen, som pekar mot en höjd, och vid punkthöjden bakom ska tvåan vara – och är det också. Nu lite transport mot vägen, jag kommer direkt ut vid parkeringsfickan som jag hade tänkt använda, jag tassar mig långsamt fram från göl till göl, tittar på kompassen hela tiden och får så även trean bra. Lite efter trean kommer jag längre västerut än jag tidigare har varit här, här är det lite mera löpbart, och jag får även fyran utan problem. Lång stigning till femman, men nu är det för en gångs skull lite lättare orientering. Men så kommer långsträckan till sexan. Jag beslutar att det är omöjligt att genomföra den på ett kontrollerat sätt och springer mot vägen istället för att sedan vända och springa 250m tillbaka, men ungefär på strecket, efter kompassen. Jag passerar en mosse som jag kan identifiera på kartan, efter ungefär halva streckan, fortfarande mitt på strecket. Fortsätter med kompassen och ser en ovanlig kombination av sten-punkthöjd-sten. Jag hittar den på kartan, och nu är det mindre än 100m till kontrollen, jag är nästan i ringen. Jag ändrar min plan, ”jag testar”, men lovar mig själv att fortsätta mot vägen direkt om jag inte hittar omedelbart. Men det gör jag, jag spikar även denna banans svåraste kontroll, och nu vet jag att jag har ett bra lopp på gång som kommer att bli svårslagen, för resten är visserligen inte trivial, men inte fullt av samma dignitet. Sjuan får jag utan problem, till åttan är jag lite missnöjd med vägvalet, följde bäcken och mossen upp, men där var det ganska tunglöpt, skulle ha sprungit längs med bilvägen och förbi den gamla fäbodsruinen. Nästsista inget problem, kan jag klara mig under timmen? Men nu ska jag brant ner i en ravin, har svårt att ens hålla mig på fötterna. Sedan brant uppför till sista, och ännu mera brant uppför. Helt slut, men ändå nöjd med orienteringen. Dryga 61 minuter på en banlängd på 3,0 kilometer låter som dåligt, men det skulle räcka till topp 10. Så står jag och väntar på Anna, men hon kommer inte. Tim kommer, bra lopp förutom en jättebom, Jan detsamma, Jonas kommer, de andra barnen har kommit för länge sedan, men Anna och Tanja kommer inte (och inte klubbkompisen Leif och vännen Lasse heller). Till slut kommer Anna, hon har bommat ettan stort (precis som Tove Alexandersson, skulle det visa sig, som här tappar totalsegern i Idreveckan), sedan lite mer, så att jag har slagit henne med 24 minuter. Det får man ändå anse som en punktering av tävlingen, och jag har gjort det i stort sett utan löpning, helt igenom noggrann orientering. Alltså inte det jag har tränat hela våren, men det som jag vara hyfsat bra på redan tidigare…

Och så väntar vi och väntar. Leif haltar in, har kramp. Ingen Tanja, ingen Lasse. Till slut kommer Lasse från andra hållet, han har brutit, letat i evigheter efter en kontroll. Fortfarande ingen Tanja, hon och en till är kvar i terrängen meddelar tävlingsledningen. Och äntligen kommer även hon, också hon på vägen, hon har också brutit efter att ha letat efter en kontroll i över 50 minuter.

Innan dagen är slut har Tim och jag dock en grej kvar att göra. Vi tar våra cyklar och cyklar uppför Idre Fjäll för att sedan åka hela downhillbanan ner (ifjol vågade vi inte och cyklade bara halva banan ner). Banan är visserligen ”avstängd”, men jag har glömt vad det heter och vi cyklar ändå Mycket roligt är det! När vi kommer ner ser vi Anton och Lina i funparken och cyklar där med dem en bra stund, och även på dirtjump-banorna. När barnen börjar kappcykla på dirtjump-banan inser jag att jag måste ta mitt ansvar som närvarande vuxen – och tävlar med och mot dem.

Nu återstod bara den sista etappen och vi packar det mesta innan vi ens ger oss av till Burusjön. Här kan det vara mycket mygg och knott, men det blåser ganska friskt, så vi slipper, och det är vi ju tacksamma för. Tävlingen är ju i det närmaste avgjord, jag tror inte att Anna kan springa in 24 minuter här, det är ganska svår här med, om inte fullt lika svårt som dagen innan. Jag går till starten ganska snabbt, det är mycket brant uppför från startpunkten, sedan avtar kuperingen något. Här är väglöst land, men ändå ganska strukturerad, höjd mosse höjd mosse höjd. Några få gölar och stenar som man kan använda som sista säkra. Det gör jag också till ettan, en uttorkad göl får duga. Ettan ligger vid den mellersta av tre avlånga höjder, men jag ser fler än tre egentligen, springer upp och längs med den, ser ingen kontroll, men till slut upptäcker jag den vid höjden till vänster. Tappat kanske 15-20 sekunder, ingen fara på taket än. Nu kommer fyra kontroller tätt inpå, får alla utan några problem som helst, sedan en långsträcka. Jag fortsätter tänka struktur, höjd mosse höjd mosse höjd, och så se gölarna. På så vis kommer jag också rakt in till sexan, och nu är det bara två kontroller kvar av banan och semestern. Uppför nästa backe, och sedan en brant utförslöpa. Jag lägger kompassen och ser snart en kontroll som bör vara min, men… det är den inte. Vaddå? Det är väl en näsa vid backens fot? Men inte rätt näsa, min ligger två höjdkurvor längre upp, nu förstår jag, och får den utan ytterligare problem, och sedan är det bara löpningen kvar. Till slut har jag vunnit ytterligare tio minuter över Anna, är dock lite besviken att jag bara ligger mitt i fältet, trodde att min tid skulle ha räckt till mera. Men men, vi packar, överlåtar slutstädningen till stugvärden den här gången och beger oss på den lååånga resan hem.

Innan jag åkte till Idre hade jag tänkt att kanske springa någon dag utan kryckor. Men det gick hyfsat okej varje dag, med hjälp av Voltaren och Alvedon, och det är så mycket lättare och så mycket roligare utan. På första dagen hade jag nog haft nytta av kryckorna, då var det hårt underlag nästan överallt, på andra delvis, men de resterande dagarna var det för mjukt. Men, ett litet steg framåt i alla fall.

Och det blev det även veckan efter när vi åkte till Karlstad varje kväll för att tävla i Mini-Femdagars. Jag kom på övre halvan på bana 3 varje dag, tog tre topp 10-placeringar, och blev 5:a sammanlagt. Fick till och med ett pris, och ett roligt sådant dessutom! Det måste vara första priset jag har fått som jag faktiskt fick för en prestation, och inte som utlottningspris!20160708_192813

Men nu är det bara en vecka kvar tills vi åker på O-Ringen! Jag löptränar i stort sett varje kväll, även Tim ligger i hårdträning nu, Jan och Tanja något mindre, och några teknikpass blir det också. Det kommer att gå som det går, men vi ska i alla fall vara välförberedda! (Och det ska även O-Ringen Värmland 2017s monter vara, som jag jobbar mycket med de här dagarna.)

 

 

Publicerat i Okategoriserade | Märkt , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar